Att sminka sig eller inte, det är frågan

Ni som följt denna blogg vet att jag inte använder särskilt mycket smink. Endast concealer och rouge. Och på sommaren när man blivit solbränd knappt ens det. Visst låter det trist? Det är aningen ironiskt att jag tecknar och älskar att sminka upp och styla mina karaktärer jag tecknar i galna färger. Okej, det var ett tag sedan jag tecknade sånt. Men jag börjar bli sugen igen:)

På ett sätt känns det som jag lixom glömt 2 viktiga delar av att vara kvinna. Vi vet ju redan att kläder är det roligaste som finns och att det finns större valmöjligheter som kvinna än man när det kommer till roligt mode (om man inte bor i Japan då).

Dessa 2 delar är iaf:

Högklackade skor. Jag är för lat och för bekväm av mig för att använda det till vardags. Jag äger säkert 20 par högklackade som används sådär 1 gång om året då jag går ut och festar (eftersom jag ogillar att vara full och bland mycket folk). Sedan beror det nog lite på att ca 18 av dem är för stora för mig vilket resulterar i att jag ser ut som en bajsnödig höna när jag går i dem.

Smink. Det finns sååå mycket därute att välja på att jag blir helt vimmelkantig. Hur ska jag börja? Hur gör man? Osv. Jag är för lat för det också. Det är så skönt att bara gå upp på morgonen kladda på sig lite rouge och consealer och sen är jag fit for fight. Jag ska berätta en hemlis för er. Jag kan inte använda maskara. Jag vet inte hur man gör för fransarna inte ska klibba ihop eller att halva färgen hamnar under ögat eller på kinderna eller i luggen. Jag har testat lite olika varianter. Maskaran från make up store är ett mysterium, diors maskara fattar jag ingenting av, max factors är helt oförsåtelig för mig och mabylinne är rena gåtan. Då kan det ju inte vara så att det är fel på alla dessa märken? Det måste ju vara jag.

Sen en sak till.. jag blir ful. Är det inte konstigt? Att man kan bli ful i maskara? Men det är så. Det ser konstigt ut på mig. Jag ser 50 år äldre ut. Sen råkar jag alltid pilla mig i ögonen och sen ser jag ut som en frångift, hysterisk kvinna på 50+ som är döende.
Jag har helt enkelt inte lärt mig magin med smink. För 15 år sen när mina vänner började experimentera med smink satt jag hemma och lekte med Barbie typ.

Iofs hade jag en period då jag sminkade mig riktigt hysteriskt mycket. Det var fult, jag såg hemsk ut och det höll bara i sig i ett år. Efter det la jag ner. Det var kanske 2-3 år sen jag försiktigt började kika på sminkavdelningarna och på make up store och slutilgen bokade en tid för make up rådgivning. Där sminkösen sminkade mig rikrigt fint och visade mig fördelarna med flytande concealer och vilka under ett rouge i rätt färg kan göra för en vinterblek hy. Men sen stannade utvecklingen upp. De enträgna försöken att få till en snygg eyeliner och få maskaran att ligga lika fint på mig som make up artisten gjort rann ut i sanden då jag insåg att jag mer såg ut som en ledsen clown.

Men är det egentligen så viktigt att vara sitt vackraste jag? Det är ju inte direkt så att folk stannar upp på gatan och pekar och viskar när jag uppenbarar mig. Så hemskt ful är jag ju inte utan maskara. Det skulle nog snarare stanna upp, viska och peka om jag hade maskara på mig, kanske skulle någon som ville vara hjälpsam komma fram och säga att "du borde nog ta av dig det där. Maskara ska sitta på fransarna inte under ögat, i luggen eller på kinderna" med en moderligt, mjuk stämma, och sedan ge mig en servett för att bryta the makeup spell och sedan återgå till mitt vanliga osminkade jag.