Speedpainting makes a pretty picture

Jag visade er en av bilderna av Craig McDean här om dagen. Först hade jag tänkt att teckna av den helt och fullt ut. Men det gick verkligen inte! Det är vid sådana tillfällen man nästan har lust att kasta pennan i väggen, begrava allt teckningsmaterial man äger och aldrig mer plocka fram det. Just för att man är så missnöjd över sig själv och sin sk. talang. Men sen händer det något man släpper den här perfektheten man vill ha i sin bild och bara ritar. Drar streck efter streck och leker sig fram en bild helt utan måsten och krav på perfektion. Det är vid dessa tillfällen man råkar skapa något som är helt okej, fast det inte är perfekt in i varenda linje.

Jag vet att skorna och benen är oproportionerliga. Men det är just det som är charmen och friheten. Att slippa sitta och sudda, skissa om, sudda skissa om.. bara för att linjerna inte motsvarar realistiska proportioner. Jag tror det är därört jag avskyr porträtt målning. För där handlar det om perfektion, att måla vartenda drag som liknar den verkliga personens. Jag tror inte det är så att jag inte kan om jag verkligen försöker. Men jag är för rastlös, och sen om det inte blir som jag vill känner jag mig dålig. Kan tyckas fegt, man måste ju utvecklas. Men jag är ingen klassisk porträtt målare och kommer aldrig att bli. Mina porträtt liknar dessa. Porträtt på mitt sätt.