Tankar kring kändisskap

Ibland måste jag bara få lätta mitt hjärta. Min blogg känns så himla neutral i åsiktsväg. Och jag är en person som har 100-tals åsikter om allting. Så nu ska jag bjuda lite på mig.

Har inte ni funderat på det här med kändisskap? För 100-år sedan var det typ bara kungar och högre uppsatta män och rika familjer som var kändisar. För 50-60 år sedan var det popens era och folk lyssnade för fullt på radion. Det är i och med tekniken som människor kunde nå ut till fler människor med sin musik istället för att vara lokalt kända.

Nu på 2000-talet är bannemej varannan människa kändis. Man behöver inte ens göra något märkvärdigt för att vara det. Kanske är det pga. teknikens boom. Internet, TV osv. Jag undrar just hur det ser ut om 50-år då är säkert varenda människa vara något mellan a-c kändis. Jag tycker det känns lite trist. Och stressande. Det är som om vi har blivit hjärntvättade som i filmen The Island. Under hela vårt liv får vi höra detta mantra: "Bli snygg, bli rik, bli smal, BLI KÄNDIS!" Det är först då du verkligen är riktigt lycklig. Då man är någon eller har uträttat något. Snacka om press det sätter på folk. Att man inte är tillräckligt bra eller lyckad bara för att man inte har sitt namn på löpsedlarna eller sin egen TV-show med egen stylist.

Jag känner mig as stressad. Inte för att jag vill bli kändis (orka med folk som rotar i ens sopor, dessutom är jag inte tillräckligt intresserad av mitt utseende) det är mer för att jag vill uträtta något av värde med mitt liv. Jag har ingen aning om varför eller hur det ska gå till. Men förmodligen är det väl för att jag har en The Island röst i mitt huvud som hjärntvättat mig och sagt att det är vägen till lycka. Eftersom alla människor strävar efter Den Sanna Lyckan. Men vilken tur då att jag ska försöka leva efter citatet: Sträva aldrig efter lycka, då lycka är flyktigt, sträva hellre efter ett spännande liv.