Chickflick time: Confessions of a shopaholic

Jag tvingade ♥ att se Confessions of a shopaholic idag, och jag måste säga att det var en av de sämsta chickflick filmer jag sett. Rebecca kändes inte alls charmig utan bara jobbig, tillgjord och bimboaktig (då gillar jag legally blond mer). Och det har inget med hennes shoppande att göra. Jag älskar att shoppa själv (kanske inte i den utsträckningen bara).
Kläderna i filmen var aningen för mycket 14. För mycket hysteriska mixningar av färger. Men jag hittade en sak jag tyckte om och det var ankar halsbandet från Betsey Johnson. Stora, utmärkande accessoarer till enfärgade outfits är min grejj. Och just ankare.. I love it!

Men sen funderar jag över varför folk bara m å s t e ha märkesprodukter. Jag fattar det inte? Jag är kanske efter. För det första har jag inte råd, och jag skulle aldrig ta lån på saker som jag inte behöver. När det finns fin, fina kopior och likvärdiga produkter. Okej jag vet att jag handlar en hel del. Mestadels secondhand då, men ibland slinker det ner något lite dyrare i min shoppingpåse. Men det finns inget som är så underbart som att ha fyndat loss en massa saker för under en 100-lapp. Dessutom kan man ha gott samvete och inte tänka på att man behöver äta nudlar resten av månaden. Men det kanske är lite status i att inte ha råd att äta? Jag vet inte. Okej jag måste erkänna att jag köpte ett par skor en gång för 1200 som jag egentligen inte behövde. Så jag ska väl kanske inte uttala mig. Jag säger bara såhär: Alla får shoppa precis vad de vill. Det är inte mina pengar. Och har man råd så. Men det jag undrar över är, varför det är så myckt status i att äga en Kelly väska? Eller att köpa en enfärgad tröja för 10.000 kr bara för att det är ett märke när man kan köpa en enfärgad tröja för 99 kr på h&m och liknande? Kan inte någon svara på det? Please! Jag lovar att jag kommer att säga emot mig själv i senare inlägg. För egentligen vem skulle inte vilja ha balmains nitklackar? Haha:P

Okej detta vart ett superlångt inlägg. Sorry..