Nyansera mera!

Jag har precis avslutat Midvinterblod och Sommardöden av Mons Kallentoft och känner varken eller inför dessa böcker. Dessa böcker har höjts tills skyarna av kritiker och privatpersoner. Jag kan verkligen inte förstå varför. Visst var det en spännande intrig den innehöll saker som pockar på mig som läsares känslor. Ondska, död och orättvisor. Sånt som gör mig arg och upprörd. Nöjd när rättvisa skipas. En given del i deckare. So far so good. Det jag dock undrar lite över är om alla svenska författare gått i samma skola, gått samma bok/skrivkurs eller rent av läser samma böcker som inspiration. Jag tycker mig minnas att dessa historier har likheter med andra böcker jag läst. Dock är språket aningen olikt det jag läst i andra deckare. Jag tror det är tänkt att språket ska vara målande och poetiskt. Men tillslut ger jag upp och blir irriterad på alla konstiga ordlekar. Samt att det är ett jäkla tjajade om att vattna blommor och att vintern för är kall, sommaren för för varm, jadajada.

I slutet av boken Midvinterblod som innehåller lite extramaterial om författaren får han frågan varför han valt att ha en kvinnlig huvudperson. Han svarar att ha ville skriva en bok som varje läsare, främst kvinnliga kan känna igen sig i och älska. För min egen del kan jag säga att jag inte alls känner igen mig i henne. Inte det minsta lilla. Men det är ju oftast så när män försöker skriva om kvinnor. Det blir bara så fel. De blir kvinnor med för många manliga karaktärsdrag, om man nu får säga så. Det är så konstigt detta tycker jag. Kvinnor i böcker skriva av män är så svartvita. Antigen är de kvinnan i nöd, olycklig och ensam inuti men som utåt sett är glad och lättsam och är sådär irriterande klämkäck som alla andra karaktärer i boken egentligen tycker synd om. Sen har vi ensamvargen som har svårt att släppa människor inpå, kanske av ett trauma eller för att de bara är så. Den personen vill alla värna om och ta hand om. Låsa upp och få svaret på varför den är som den är. Jag vill ha nyanserade kvinnor som inte är hjälte eller offer. Kvinnor som är som i Marian Keyes böcker. Hon fångar verkligen alla nyanser låter oss läsare veta att det finns fler sidor av en kvinna. Karaktärer jag kan känna igen mig i och förstå.

Jag tycker att Malin Fors är som en kvinnlig Wallander. Inåtvänd, tråkig och arbetsnarkoman som bara fungerar när hjärnan ska användas febrilt för att lösa mordgåtor för att slippa fokus på sig själv och det egna jaget. Vad är det alla karaktärer i deckare flyr ifrån? Är det så självutplånande att vara polis att de inte klarar av att ha ett liv utanför jobbet? Att de inte vill ha vänner eller fritid? Är det så att vara polis även i verkliga livet? Ha alla ett drag av social fobi?

Nåväl man får väl ta det för vad det är. Många svenska deckare är faktiskt väldigt välskrivna och intressanta. Att jag har svårt att hålla isär dem är väl en annan sak. Nu ska jag läsa nästa bok av Kallentoft. Trots alla ordlekar är de rätt så spännande, och jag kan ju faktiskt skumläsa när det pratas för mycket om att vattna blommor.